Det florerar mycket myter kring fågelmatning. Vi har gått till botten med 24 av dem!

En bortskämd fågel får mat året runt

Fåglarna tappar sin förmåga att hitta mat i naturen. 

- Nja, förmågan är man rätt säker på finns kvar, dock finns det andra vinklar att belysa frågan i.

Vilda fåglar sparar gärna sin energi, inte minst när det är kallt, och väljer lättåtkomlig föda vid en fågelmatning. Men det innebär inte att de skulle avstå från att söka föda på egen hand. De är beredda på att födan kan sina på en plats och vill ha flera platser att tillgå – det är ett naturligt beteende för fågeln att söka föda en stor del av dygnet. Även sedan årtusenden domesticerade djur som kor, grisar och höns har kvar sina naturliga beteenden kopplat till födosök, det är inget som går att styra bort genom stödmatning i naturen. Sen kan ju själva definitionen på förmåga diskuteras. De flesta människor är födda med förmågan att springa ett marathon. Men har vi suttit i soffan med läsk och godis i 20 år så är det ganska troligt att vi inte pallar…..  och det är rimligtvis samma med fåglar. Släpper vi ut en talgoxe långt ute i vilda skogen från en population som haft fri tillgång på mjölmask och feta frön i flera generationer är det ganska troligt att den skulle ha sämre förutsättningar än en infödd skogs-talgoxe.

En talltita på en gren Många talltitor håller sig inne i storskogen hela vintern utan att besöka matningar. Stenhårda - däremot är de känsliga för ett för hårt skogsbruk som sabbar deras möjlighet att söka mat, men inte förmågan att hitta mat. Vi skulle (i teorin) kunna kompensera detta genom att mata talltitorna - men skogarna kommer inte tillbaks för det... Foto May Janthira

Frågan vi ställer oss är snarare - har fåglarna alltid en natur att födosöka i enligt deras förmågor?
Det här vill vi filosofera kring på lite olika sätt.

Fågelmatningen gör att det finns större populationer av arter som låter sig matas än det skulle gjort om vi inte matat dem. En art som gråsparv skulle tex minskat kraftigare än den redan gjort, de levde förr på nästintill varenda gård där det fanns en småskalig djurhållning och mer levande landskap. Även flyttningsmönstren hos vissa kortflyttare som svarthätta, rödhake, bofink och koltrast påverkas så att fler stannar. Då kan vi tänka att vi gjort något gott för just de här individerna när de blir fler - och det är ju de individer som finns i våra trädgårdar, som syns och hörs och som vi lätt får en relation till.

Men är det här alltid bra då? Om man ser det på en större skala? Tja, troligtvis inte i de flesta fall. För det första har de här populationerna inte blivit större p.g.a att de bärs upp av ett rikare ekosystem. I vår mening är det först då det blir meningsfullt att prata om vad som är “bra” eller “dåligt” för fåglarna i samband med fågelmatning eller något annat. (Ja, det finns undantag, stödmatning av örnarna som höll på att försvinna pga miljögifter. Markering av eltrådar så inte berguvar ska flyga in i dem. Punktmarkering av vissa sällsynta fåglars bon pga äggsamling mm).

Vi kan fundera över om en stor, stark och individrik population av talgoxar och blåmesar påverkar de svartvita flugsnapparna negativt. Båda konkurrerar om samma bohål. Mesarna är kvar året runt medan flugsnapparen, som är helt beroende av en stor rikedom på flygande insekter som den snappar i luften, måste dra en sväng till söder om Sahara om vintern. Konkurrerar en större mer välmatad koltrastpolulation i viss mån med andra trastar om revir och föda? Konkurrerar en onaturligt stor population av pilfink med ladusvalor och starar om insekter på sommaren? Ja - kanske, med största sannolikhet ganska försumbart men ändå…. 

En svartvit flugsnappare . Den svartvita flugsnapparen kommer tillbaka i början av maj från Afrika. Den matar vi inte. Men den konkurrerar om samma bohål som talgoxar och blåmesar. Foto: Monica Johansson

Samtidigt påverkar odling, transport och förpackning av all fågelmat (och andra produkter med naturligtvis) naturen negativt. Även ekologisk odling påverkar på så sätt naturen negativt, i alla fall om man ställer det mot att återskapa brukad åkermark till något som liknar en mer stäpp- eller ängsartad naturlig mark, med återskapade våtmarker och lite betesdjur. Fast i dagens samhälle blir det bara ett teoretiskt antagande eftersom det inte finns någon ekonomi i det. 

Nu kanske du undrar vad vi på Slåttergubben håller på med?, verkar ju som vi bara pratar negativt om fågelmatning samtidigt som vi säljer fågelmat. Tycker vi verkligen att man ska mata fåglar?
Lugn - ja vi tycker det är fantastiskt fint med fågelmatning, särskilt i lite lagom skala och med ekologisk och gärna svensk mat. Det är ett ytterst fint och ganska harmlöst intresse som skänker mycket glädje till oss. Anledningen till att vi pratar på det här sättet är att våra kollegor i branschen i dagens läge (dec 2021) oftast kör en ganska ful retorik för att få oss tro att vi gör naturen och “fåglarna” nytta genom att köpa deras produkter. Det kan vara hot om att insekterna i naturen minskar pga besprutning, fast de själva säljer besprutad mat. Alarm om att “fåglarna” minskar och att vi måste återställa balansen i naturen genom att mata dem - helst året runt. Fast de fågelarter som minskar inte alls är samma fåglar som de vi matar….. Vi är oroliga för att deras retorik blir en bromskloss för människor att skapa mångfald på riktigt i trädgårnarna - att snarare sätta på sig skygglappar istället för att se helheten och hur allt hänger ihop. Och vi hatar idén att det alltid ska köpas produkter. Det behövs inga insektshotell eller igelkottsbon, mjölmask och liknande - vad som behövs är tid och engagemang för mångfald i trädgården. Ju mindre pengar du spenderar på prylar desto mindre kan du jobba och ägna mer tid åt trädgården. Alla vet vi att det fanns mer igelkottar förr innan det började säljas massa igelkottsbon…..

Vi tar oss friheten att klippa in ett citat här från en text om konventionella talgbollar bara så ni ska få ett hum om retoriken som genomsyrar branschen.

"Svenska småfåglar får bättre livsvillkor om vi ger dem fågelmat och fågelfrö. Genom att mata våra vinterfåglar bevaras beståndet och vi behåller den balans i naturen som fåglarna skapar genom att hålla efter skadeinsekter i trädgården, skogen och på fältet. Våra svenska fåglar ger oss också mycket glädje – för vad vore våren och sommaren utan fågelsång?

Starta tidigt och fortsätt hela året med fågelmatningen, även sommartid då häckningen sker och fåglarna är i behov av extra mycket föda."

Låt oss dra det till sin spets - vi kan ta en villaförort där folk är nitiska med sina trädgårdar, där finns bara klippta välgödslade och mossrivna gräsmattor, notoriskt klippta häckar, stenpartier, pooler, betong. Minsta ogräs ska bort. Men det köps fågelholkar och bihotell, för det är ju så de har lärt sig att ta hand om naturen och skapa mångfald. Tyvärr finns en trend som pekar i den här riktningen. Ponera att det matas frenetiskt i det här området, folk har pengar och de har läst att fågelmatning är bra för att rädda de minskande bestånden av småfåglar. Det är mjölmask på sommaren, jordnötter och solrosfrön året runt. Hampa och talgbollar. Här har talgoxar, koltrastar,pilfink och blåmesar funnit sitt paradis. Fri tillgång på mat och holkar! Fågellivet frodas - eller? Just här då, med onaturligt stora bestånd av tex pilfink i en ganska onaturlig miljö - deras förmåga att söka mat på egen hand finns ju kvar men inte möjligheten. Om alla slutade mata i det här området på vintern skulle fåglarna flyga iväg till andra matningar - och för de som kom tillbaka skulle häckningsframgången bli katastrofal eftersom de sterila trädgårdarna inte erbjuder tillräckligt med insekter.
Börjar det likna en djurpark? Vad är djuren i en djurpark värda om ekosystemen de normalt sett ska leva i är borta? 

Trädgård med välklippt gräsmatta En trädgårdstrend är sterila trädgårdar. Foto: Jan Wester
En villa med en liten gräsmatta som gjorts om till en blommande äng. En annan glädjande trend vi jobbar hårt för - här är en äng anlagd i villaområdet! Superbra för insekter och alla fåglar. Foto: Pratensis AB

Och motsatsen, 2009 cyklade Janne (Slåttergubben) med familjen runt i Polen några veckor på sommaren. I en del byar där på landsbygden fanns gott om småskaligt och självhushållande jordbruk. På varje gård fanns några kor, höns osv. Rikedomen av fåglar var enorm. Massor med gråsparvar och pilfinkar som bara fanns där, även utan fågelmatning. Gulhämplingar, sånglärkor och hämplingar, storkar och kornsparvar och så de rena insektsätarna som flyttar på vintern, svart rödstjärt, sädesärlor, starar och en slående mängd ladusvalor, hussvalor och tornseglare. Rena insektsätare som vi aldrig kan mata - för de fångar ju insekter i luften. 

En gård på landet med blommor och en damm Typisk polsk gård, naturliga jordblottor, lite vildvuxet, en damm och massor fåglar! Foto Jan Wester

Storken i Skåne är ett bra exempel också - för 150 år sen fanns det ca 5000 par. De fanns där för att det var en enorm mångfald i landskapet. Det fanns så mycket våtmarker, åkerogräs, ängar, betesmarker, öppna diken, små åkrar, grodor, fjärilar, stora gräshoppor, skalbaggar, gnagare och inte minst groddjur att de här storkarna bara fanns där naturligt - här kan vi snacka om naturlig fågelmatning. Sedan hände saker ganska fort i landskapet. Jordbruket rationaliserades, våtmarkerna dikades ut och bäckar kulverterades. Där det gick bra att odla odlade man mer och intensivare - i skogsbygden försvann jordbruken och markerna planterades med gran. En enda art - gran - ersatte 1000-tals arter som fanns i det varierande småbrutna landskapet.

Idag finns åter några par frihäckande storkar i skåne. Storkprojeket har varit en röst för att återskapa våtmarker och ängar. Det är bra, men det mesta som skett är uppfödning av stork i hägn. Matade med fisk och broilerkycklingar. Storkprojektet analyserade sig själva i en stor artikel i Vår fågelvärld 2021. De kom fram till att utan fortsatt uppfödning och utsättning av storkar skulle de frihäckande storkarna idag sannolikt inte klara sig många år i skåne. Landskapet är fortfarande för dåligt - antal ungar de får fram på naturlig väg för få. Har vi då egentligen en naturlig population av storkar i Sverige idag?

En vit stork letar grodor i nyslaget hö Den vita storken behöver tillgång till massor av grodor och stora insekter för att lyckas med häckningen. Polen 2009 Foto: Jan Wester

Om vi hårddrar det ännu mer. Den röda djungelhönan i en domesticerad variant. Står i gigantiska stallar i flockar på 10-000 tals individer världen över och blir bjudna på förstklassigt foder dygnet runt. Ja, i förkortade dygn då, dygnsrytmen regleras med lampor. De växer snabbare då. Det här är världens mest omfattande fågelmatning. Har de här individerna ett egenvärde? Som art betraktat har de ju uppenbarligen haft den allra bästa strategin - de matas av oss människor så till den grad att de numer är världens vanligaste fågel! 

Ett stor byggnad står bland välgödslade veteåkrar, ett djurstall. Djungelhönan är världens mest framgångsrika fågelart. Här i specialbyggda fågelmatarhus placerade mitt i det öppna landskapet. Vete odlas som foder rakt utanför huset med stora insatser av bekämpningsmedel och konstgödsel. Den vilda fågelfaunan runt gården är riktigt dålig. Janne från slåttergubben inventerade gården i projektet "Fågelskådare och lantbrukare i samarbete" år 2013
Tillagd i varukorgen