Kan levande landskap vara konst?

Denna text är ett mästerverk. Inte bara till orden. I varje mening målas omedvetet detaljer i landskapsbilden. Detaljer som då var så triviala att man normalt sett inte reflekterade över dem. Nu nästan hundra år senare, läser vi ett fantastiskt tidsdokument om det småskaliga och ekologiskt odlade landskap där kornparven trivdes. Idag är kornsparven hotad, beståndet är mindre än 100par i Sverige.
Utdrag ur ”Sveriges fåglar och fågelbon, Paul Rosenius. 1926”


Man börjar få leta efter kornsparvarna – så som man spanar efter det forna Skåne. De voro barn av de gångna tidernas ro. De voro väsanden av slättens must och märg. Om allmogemannarna hade haft sin fågel, som gudarna hade sina, bärande tidender till deras öra, så skulle Kornsparven varit deras. Hon bär den leriga jordkockans färg. Hon äger den näringsbringande torvans säkra skönhet, hennes skrud är det ljusa stoftets från vägarna som leda mellan välmågans gårdar.

Den fågeln skall sitta på den högsta kvisten
i pilträdsraden. Tung och välfödd skall han vila över rankan med det silverglittrande lövet, och han skall inte röra sig när hölasset stryker av sig mot grenarna. Han är tagen in i sommardåset som famnar de vida vångarna. Han bländas av solglansen över rapsens blomsterfält, han blir sömntung av doften från rågarna och rusig av rosenglöden över klövern. Men ständigt öppnar sig hans näbb och radar upp en gnisslande tongång. Är man honom nog nära skall man se liksom ett korn uppe i gommen. Det sitter fast- det är hans släktmärke. Det är, som om hans kvitter trillade över det kornet. Som om han alltid hade i gapet ett sädeskorn ur den skånska jorden.


Det fanns i denna tid knappast någon fågel på den skånska slättbygden som drog uppmärksamheten till sig i den grad som han. Var helst man kom på vägarna, hörde man det enformiga men trevna lätet. Kornsparven dväljes under fortplantningstiden på slättland med frodig växt – i kanten av sumpmarker och på ängar, på fält med säd eller baljväxter samt på klövervallar. Han kan undvara trädvegetation, men han föredrager marker där enstaka buskar och träd erbjuda honom mera upphöjda punkter att taga säte på.

Vi skulle vilja veta vart kornsparvens bo fanns. I dikesväggens myller av högvuxet gräs och körvel och maskros i frukt, och gåsfot och syra? Ute i kornstycket eller i klövern som står tät och djupgrön med kamomillblomma strödd rikligt in emellan? Det var inte annat att göra än att ligga stilla och se, om han skulle slå ned. Efter en stund flög han också ut över ett fält med blandsäd. Han satt helt kort på ett stånd av åkertistel och dök sedan ned och var försvunnen. Vi höllo oss ännu stilla, ty boet låg nog inte just där som fågeln försvann, han skulle nog smyga en bit först, och kanske under tiden snappa upp några gräsfrön eller kanske en liten gräshoppa att mata honan med. Så kom han upp igen och vi styrde nu rakt på den plats därifrån han kom. Det var sig rätt likt överallt. Intet särskilt att taga märke på – gles växtlighet med korn och vicker, ärter och åkersenap och spridda fläckar av hästskoblad och åkertistel som höjde sig litet över det andra. Här ungefär – vi famlade med händerna i det gröna, se där gick kornsparvhonan upp, en meter framför. Hon flög litet flaxigt och tungt att börja med och vingarna och stjärten hängde. Boet låg på en fläck där åkertisteln stod tät. Det var stort och klumpigt sammanfogat. Det första man fick öga på var den breda kransen av lång ljusa kvickrotstågor, som höjde sig över den lilla gropen i jorden, däri boet låg, och så var det ju de fem äggen som lågo i en fast och bastant sammanvävd bale av fina strån och rotfibrer, jämte lite tagel.

På hösten slå familjerna sig samman till sällskap som fara omkring på stubbåkrarna. De övernatta också gärna där. Längre fram, när snön och frosten kommer, söka kornsparvarna, liksom gulsparvarna, sin näring på vägarna, och de komma då ej sällan också in i städerna. Men än mera samlas de ute vid gårdarna på slätten, där de i sällskap med gulsparvar och hus- och pilfinkar hållas vid gödselstäderna och till och med kunna taga sig in genom logdörrarna efter säd. Också den årstiden voro de med i den forna, skånska landskapsbilden. När vinterdagen just började lida och skuggorna blevo blåare över snön, som täckte de vida markerna, då den matta solglöden gjöts över stam och grenar på den höga poppeln vid gården som nu började bli än mera tyst och stilla. I grentopparna som famlade kvällsröda i den blå luften, som sökte de sig vilsna ut i oändligheten, satt flocken av de stora , tunga kornsparvarna. Som vinterfrusna knäppanden hördes kören av deras lockläten, medan de bidade att det skulle skymma över bygden.

Jag minns hur kornsparven kalla nätter ibland kommit in från de öppna markerna och in i barrträdsdungen i botaniska trädgården i Lund. När man på kvällen snuddade mot de täta idegranarna, så kunde, bland annat som skvatt ut ur mörkret under de yviga grenlagen, också kornsparvar fara upp med sitt knäppande , vassa kvitter.

Själva området för utbredningen synes icke hava inskränkts, men individrikedomen har otvivelaktigt i avsevärd mån avtagit. Under 1870- och 80 talen levde kornsparven i stora mängder överallt på skånes slättland. En minskning började dock med tydlighet göra sig gällande redan under 90-talet, och i närvarande tid, år 1919 kan fågeln sägas förekomma i det hela ganska sparsamt inom denna ”moderprovins”.

På Öland uppgives kornsparvens förekomstnumera vara i huvudsak inskränkt till alvaret i dess södra delar samt till området sydost om Borgholm. Orsaken till dessa förändringar i kornsparvens talrikhet ligger ännu i det oklara. Man har fäst sig vid att hans bon med ägg ej sällan påträffas övergivna och äggen stundom flyttade och urdruckna och har förmodat att kornsparvarna äro dåliga försvarare av sina nästen mot markmöss och andra fiender. En sådan hjälplöshet borde dock tidigare gjort sig gällande och omöjliggjort för arten den livliga förökning som ägt rum under tidigare skeden. Den förutsätter ett uppträdande av nya fiender eller en mera tillfällig förökning av förut befintliga ogynnsamma förhållanden, om vilka vi icke erhållit kännedom. Den skada som stammen skulle lida genom äggkullars förolyckande, borde just för denna art lättare utjämnas därigenom att den årligen lägger flera kullar. Förändringar i yttre levnadsbetingelser, såsom omvälvningar i fråga om jordbruket eller klimatförsämring av den art att de skulle förjaga eller förstöra just denna fågelart torde näppeligen hava förelegat. Det förhållandet att minskningen försiggått under så lång tid och att den ägt rum över så vidsträckta områden tyder under alla förhållanden på någon mera djupgående anledning, måhända en sjukdom eller en mera tillfällig vandringdrift. 

Orkade du läsa ända hit! Bra - då är du nyfiken och vetgirig. Om du vill ha hjälp att lista ut alla detaljerna denna text målar upp kan jag maila dig facit. Hör av dig!
Mvh/Janne W

Kornsparv - Polen 2009 Foto: Jan Wester
Estland 2000 Foto: Jan Wester
Mandelblom - Östergötland Foto: Jan Wester
Vitryssland 2001 Foto: Jan Wester
Åker - Polen 2009 Foto: Jan Wester